Isabella

Jag insåg just hur jävla besviken jag är. Inte på det som många av er kommer tro, det känns rätt bra för tillfället. Tråkigt, visst. Men på något sätt känns det rätt tryggt. Så nej, det är inte det det handlar om. Detta handlar om trust issues. För det har jag. Det har jag alltid haft. Eller åtminstone sedan mellanstadiet. Och ni (era jävlar) gör det knappast bättre. Så varför gör ni såhär? Jag antar att jag aldrig kommer få veta.

Idag har varit en riktig jobbig dag. Trevlig, men... hard. Men vad ska man egentligen förväntas sig av årets skärtorsdag. Man hör ju på namnet hur positiv den dagen är. Och det känns fortfarande som att jag har feber, men feg som jag är vågar jag inte kolla. Jag är sjukt trött, jag somnade när vi kollade på film hos Mira. Vilket var dagens kvällsnöje. Efter en mycket kall promenad runt Sundbyberg (<3). Jag har ont i huvudet också. Och ja, jag gillar att klaga.

Jag tror seriöst inte att jag har gått och lagt mig innan tolv någon gång på hela året. Men ja, någon gång måste ju vara den första. Så. Godnatt. <3

(två veckor hopefully)

Vi åt lax till middag. Jag gillar inte lax. Middagen var jättegod. Nu ska jag gå ut.

Jag har tänkt på en grej. Jag borde ha en sån jävla otur. För jag vet inte vad jag är. Jag är inte kristen, jag tror inte på gud, min tro och mina värderingar är buddhistiska (hur tråkig det än får mig att verka). Men jag är inte buddhist, jag tillhör till och med svenska kyrkan. Så vad är jag? Jag kan inte kalla mig vare sig det ena eller det andra (för vad folk än tror så jag har ändå en väldig respekt för människors tro), och det känns så fel. Jag hatar det. Jag vill kunna definiera mig själv. Jag vill kunna säga vad jag är. Jag kan ju inte gärna säga "jag är ingenting", det känns ju inte överdrivet roligt. Om jag fick välja själv hade jag varit buddhist nu, men mina föräldrar tycker inte att det skulle vara en bra idé. Jag tror att de tror att jag kommer ångra mig. Men varför skulle jag göra det? Jag tror ju det som de tror. Jag ska ju inte bli värsta jättetroende och meditera hela dagarna, det är inte det jag vill. Det jag vill är att kunna vara stolt och tro på det jag säger när jag svarar på frågan om vilken religion jag tillhör.

Godmorgon. Fyfan va skönt med lite sömn. Tyvärr så går ju hela dagen åt. Men känner jag mina vänner rätt är det ingen som kommer höra av sig iallafall och inte fan orkar jag ta tag i det. Så det blir väl att sitta hemma idag I guess... Och jag har ju ändå ett rum att städa. Men jag vettefan. Trodde ändå att jag kunde skjuta upp det ett tag till.

Och en sak! Jag blir så jävla frustrerad. Jag fick ett presentkort på ginatricot i julklapp som jag tappade bort, men sen hittade jag det igen för typ några veckor sedan. Sen dess har jag varit på typ vartenda ginatricot i hela jävla Stockholm och jag har inte hittat en sak som jag vill ha. Liksom ofta man inte har nåt fint i hela sortimentet. Gud.

Okej. Let's talk about something wichtig. Med andra ord; den tredje april. Dagen som jag har väntat på i över ett år. I december förra året fick jag veta att den faktiskt skulle komma. På riktigt. Dom kommer hit. På riktigt. Jag har fortfarande inte fattat det och jag tvivlar på att jag någonsin kommer göra det. Jag är inte direkt ensam om känslan heller. Och varje gång jag hör Bills lagom ljusa stämma, tillsammans med de andra tre, i mina små obekväma lurar till mobilen eller dom halvdåliga högtalarna som är inbyggda i min laptop blir hela jag bara... förvirrad. Förvirrad på ett bra sätt. Förvirrad och glad. Jag ska se dom. Jag ska se dom. Jag ska se dom. I Stockholm. I Sverige. I mitt hemland. Något som jag, även om jag inte är stolt över det, faktiskt hade gett upp hoppet om att det någonsin skulle hända.

I december 2006 har jag dåligt med låtar på min dator, så jag frågar min kompis Johanna om hon har något bra att skicka. Hon skickar Durch Den Monsun med Tokio Hotel. "Tokio Hotel..." tänker jag. "Kan dom verkligen vara bra? Jag har hört att dom ska vara det, men jag vettefan. Tyska?". Jag hatade dock inte tyska lika mycket som jag hade gjort för ett halvår sedan, tack vare våra kära schweizare Yvonne och Sira <3 Så jag gav dom en chans. Och det var något av det bästa jag någonsin har gjort. Jag lyssnade på låten en gång och jag var helt såld! Fine, sångaren lät lite som en tjej, men låten var ju förjävla bra. Så jag började kolla bilder på dom på google och leta fler låtar med dom på youtube. Jag fastnade snabbt för Rette Mich och Schrei. Väldigt snart insåg jag också att sångaren var extremt snygg. Men där tog det ganska stopp. Jag brukade lyssna på dom tre låtarna och några till, men det utvecklades inte till mer än det. Jag kände ju ingen annan som tyckte om dom. Jag provade att visa låtar med dom för flera av mina vänner, men ingen nappade. I februari-mars 2007 ungefär får jag veta att min kompis Mira helt plötsligt har fattat tycke för det tyska bandet. Hur jävla glad blir inte jag? Nu var vi två. Under några månader fastnar vi totalt. Jag sitter nästan varje dag och försöker hitta mer fakta/artiklar/låtar med dom på Internet. Jag får deras skiva Zimmer 483 i påskpresent av mina uppmärksamma föräldrar. Sedan går det väl nästan två månader tills jag och Jessica sitter och lyssnar på gamla THlåtar på Issas dator. Det är då hon börjar gilla dom på riktigt. Och helt plötsligt är vi tre. Den tolfte juni hände något sjukt. Tokio Hotel hade en seriös signering på Bengans i Stockholm. Dom kom hit. Till lilla Sverige. Helt stört. Nu när jag tänker tillbaks på den dagen är den fortfarande som någon slags dimma. Det blir sommar, det blir höst, det blir vinter. Den nittonde december är dagen då Mira skakandes och halvt sluddrandes drar in mig på skoltoaletten efter matteprovet och säger två ord; tredje april. Tredje april. Tredje april. Jag fattar såklart direkt. Men givetvis så tror jag inte på det utan upprepar "Nej? Nej? Nej?" ungefär tio gånger. Men jo, det var sant. Det är sant. Och nu är vi här. Med mindre än en månad kvar tills deras konsert på Hovet som sålde slut på vad som kändes som en sekund. Och jag ska dit. Jag ska stå framför självaste Tokio Hotel, som har förändrat mitt liv till det bättre, med mina två bästa vänner. Och det ska vara helt underbart, helt perfekt. Och nu är det mindre än 28 dygn kvar tills det är dags. Tokio Hotel <3

Godmorgon! Ligger i en soffa och typ... dör. Vi har tema nu, men ofta jag pallar. Jag är så jävla trött. Även fast jag faktiskt sov nästan fem timmar inatt. Det är bra för att vara jag iaf hoho. Nyss hade vi naturkunskap typ, jag fattar verkligen ingenting. Man tänker att eftersom jag ändå har haft no i fyra år borde jag fatta något iaf? Men icke sa nicke.

Förresten! Haha det stod ju i både punkt se och i metro om den där namnlistan. Alltså om Björn Gustafsson och andra chansen och allt det där. Haha det är så jävla roligt, svenska folket är typ helt upprörda för att han inte ska vara med. Alltså, jag kan ju inte påstå att jag är glad över det jag heller, men jag älskar att folk faktiskt engagerar sig och gör listor och grejer. Tyvärr så sa ju någon från svt typ att det inte fanns nån chans och blabla. Synd, men vafan ska man göra? Förhoppningsvis så kommer han ju till finalen jao :) Korkat drag av svt annars.



Korv!