Isabella

Okej. Let's talk about something wichtig. Med andra ord; den tredje april. Dagen som jag har väntat på i över ett år. I december förra året fick jag veta att den faktiskt skulle komma. På riktigt. Dom kommer hit. På riktigt. Jag har fortfarande inte fattat det och jag tvivlar på att jag någonsin kommer göra det. Jag är inte direkt ensam om känslan heller. Och varje gång jag hör Bills lagom ljusa stämma, tillsammans med de andra tre, i mina små obekväma lurar till mobilen eller dom halvdåliga högtalarna som är inbyggda i min laptop blir hela jag bara... förvirrad. Förvirrad på ett bra sätt. Förvirrad och glad. Jag ska se dom. Jag ska se dom. Jag ska se dom. I Stockholm. I Sverige. I mitt hemland. Något som jag, även om jag inte är stolt över det, faktiskt hade gett upp hoppet om att det någonsin skulle hända.

I december 2006 har jag dåligt med låtar på min dator, så jag frågar min kompis Johanna om hon har något bra att skicka. Hon skickar Durch Den Monsun med Tokio Hotel. "Tokio Hotel..." tänker jag. "Kan dom verkligen vara bra? Jag har hört att dom ska vara det, men jag vettefan. Tyska?". Jag hatade dock inte tyska lika mycket som jag hade gjort för ett halvår sedan, tack vare våra kära schweizare Yvonne och Sira <3 Så jag gav dom en chans. Och det var något av det bästa jag någonsin har gjort. Jag lyssnade på låten en gång och jag var helt såld! Fine, sångaren lät lite som en tjej, men låten var ju förjävla bra. Så jag började kolla bilder på dom på google och leta fler låtar med dom på youtube. Jag fastnade snabbt för Rette Mich och Schrei. Väldigt snart insåg jag också att sångaren var extremt snygg. Men där tog det ganska stopp. Jag brukade lyssna på dom tre låtarna och några till, men det utvecklades inte till mer än det. Jag kände ju ingen annan som tyckte om dom. Jag provade att visa låtar med dom för flera av mina vänner, men ingen nappade. I februari-mars 2007 ungefär får jag veta att min kompis Mira helt plötsligt har fattat tycke för det tyska bandet. Hur jävla glad blir inte jag? Nu var vi två. Under några månader fastnar vi totalt. Jag sitter nästan varje dag och försöker hitta mer fakta/artiklar/låtar med dom på Internet. Jag får deras skiva Zimmer 483 i påskpresent av mina uppmärksamma föräldrar. Sedan går det väl nästan två månader tills jag och Jessica sitter och lyssnar på gamla THlåtar på Issas dator. Det är då hon börjar gilla dom på riktigt. Och helt plötsligt är vi tre. Den tolfte juni hände något sjukt. Tokio Hotel hade en seriös signering på Bengans i Stockholm. Dom kom hit. Till lilla Sverige. Helt stört. Nu när jag tänker tillbaks på den dagen är den fortfarande som någon slags dimma. Det blir sommar, det blir höst, det blir vinter. Den nittonde december är dagen då Mira skakandes och halvt sluddrandes drar in mig på skoltoaletten efter matteprovet och säger två ord; tredje april. Tredje april. Tredje april. Jag fattar såklart direkt. Men givetvis så tror jag inte på det utan upprepar "Nej? Nej? Nej?" ungefär tio gånger. Men jo, det var sant. Det är sant. Och nu är vi här. Med mindre än en månad kvar tills deras konsert på Hovet som sålde slut på vad som kändes som en sekund. Och jag ska dit. Jag ska stå framför självaste Tokio Hotel, som har förändrat mitt liv till det bättre, med mina två bästa vänner. Och det ska vara helt underbart, helt perfekt. Och nu är det mindre än 28 dygn kvar tills det är dags. Tokio Hotel <3