Isabella

Imorgon ska jag till skolsyster. Vår skolsyster är så söt. Hon heter Maria och är helt osvensk. Hade jag tid och ork skulle jag hälsa på henne varje dag för hon är så snäll. Som det ser ut nu har jag varit hos henne tre gånger (fyra imorgon). It sucks. Och varför ska jag besöka syster Maria? Ojoj, det finns många anledningar. Både mammas och mina egna. Själva ämnena må vara unpleasant, men det ska ändå bli mycket trevligt.

Haha jag insåg nyss att mitt förra inlägg ser ut lite som en kärleksförklaring. Så är dock inte fallet. Jag ville bara ha en bild på ett perfect face. Jag tyckte liksom att det passade in.

Ikväll var vi på idol. Det var faktiskt roligt även om jag inte visste vilka några av dem var. Eller jo, två. Den lilla killen och den jättesöta asiaten. Hon Jessica Simpson åkte ut and I couldn't care less. Nu är jag hemma och jättehungrig. Dock inte ett dugg trött. Ofriskt?


"Jag är en snopp med kuk"

Jag kommer ihåg hur mitt liv såg ut för nio är sedan. Jag tror att det var den bästa tiden i mitt liv. Jag minns just den här tiden speciellt bra, för då hade jag precis fyllt åtta år och Olivia hade just fyllt fyra. Därmed var jag dubbelt så gammal som min lillasyster, det var stort. Jag hade precis börjat tvåan. I tvåan hade vi en jättebra fröken som hette Susanne. Hon grät när vi gick ut och hade jag vetat bättre och inte varit en naiv liten åttaochetthalvtåring hade jag nog gjort det jag med. På den här tiden hade jag inga vänner. Eller jo, jag ska inte ljuga. Två. Kajsa och Lina. Mina bästa och enda vänner. Ingen annan tyckte om oss, men det gjorde ingenting,  vi var lyckliga ändå. För vi hade varandra och det var allt som spelade någon roll. Jag och Kajsa hade en lek med mina barbiedockor, vi lekte att de föreställde vår klass. Det kan nog liknas vid voodoo det vi gjorde. Vi lekte att de som vi inte tyckte om blev överkörda av glassbilen och dumpade (av varandra förstås) och att det gick allmänt åt helvete för dem. Det tyckte vi om, det var kul. Men vi var aldrig avundsjuka på de här människorna, vi tyckte bara inte om dem. På den här tiden fanns inget kallat avundsjuka, det fanns inget som hette att må psykiskt dåligt (vadfan är det?) och det fanns inte svek. Allt som fanns var jag, mina två vänner och min familj (framförallt min pappa som jag älskade över allt annat). Och jag var nöjd.

Jag förstår inte och det kommer jag nog aldrig göra. Ingen annan heller för den delen. Men jag vill. Det är så typiskt mig. Precis som alla andra så vill jag ha det jag inte kan få.

Inte ens sömn kan jag få. Sömnen och jag är inte så bra vänner som vi skulle kunna. Och det beror, precis som allt annat, på mig. Det är trist, men sant.

Jag satte nyss min hand bakom örat för att stödja huvudet (jag ligger som att jag sitter fast jag ligger och datorn är som i mitt knä fast framför mig) och då kändes det som att jag hade en jättejättesnabb puls i mitt öra. Det var jättehäftigt. Men jag tog bort handen. Och då förstod jag att det bara var min hands puls. Synd.

Gud, vad jag är bra på att hitta fel. På mina vänner alltså. Antingen är de för ouppmärksamma eller så är det för okänsliga. De är för fega eller för framåt. De är antingen irriterande eller för tråkiga. De hör antingen av sig för ofta eller för sällan. Antingen bryr de sig för mycket eller så tänker de bara på sig själva. Eller så är de helt enkelt snyggare och bättre än mig.

Detta insåg jag alldeles nyss.
Och inte fan gör jag nåt åt det.

Gårdagen var mycket trevlig. Vi skulle ha ätit på vår mongoliska resturang (djingis khan), men eftersom det var så fullt så hamnade vi på en annan mongolisk som inte alls var lika bra. Ingen stäming whatsoever. Men Lexie var glad för hon fick äntligen sin banan.

Ikväll ska vi gå ut och äta middag. Andra har ju bättre saker för sig, men själv är man väl inte riktigt lika älskad. Så vår middag får duga. Det ska faktiskt bli väldigt trevligt. Efter det vet jag inte vad jag ska göra, jag kanske åker hem och tar livet av mig eller nåt. Vi får se.

Idag tog vi skolfoto. Det gick inte bra. På det stora så halt garvade jag på varenda ett (jag stod högst upp, det var astrångt och jag höll på att ramla ner + att min klass kan vara förjävla rolig ibland), så det kan ju inte vara alltför hemskt. Det ensamma däremot. Det fick jag tillochmed se. Och det var fan inte kul. Jag såg ut som en förbannad indian.