Isabella

Jag kommer ihåg hur mitt liv såg ut för nio är sedan. Jag tror att det var den bästa tiden i mitt liv. Jag minns just den här tiden speciellt bra, för då hade jag precis fyllt åtta år och Olivia hade just fyllt fyra. Därmed var jag dubbelt så gammal som min lillasyster, det var stort. Jag hade precis börjat tvåan. I tvåan hade vi en jättebra fröken som hette Susanne. Hon grät när vi gick ut och hade jag vetat bättre och inte varit en naiv liten åttaochetthalvtåring hade jag nog gjort det jag med. På den här tiden hade jag inga vänner. Eller jo, jag ska inte ljuga. Två. Kajsa och Lina. Mina bästa och enda vänner. Ingen annan tyckte om oss, men det gjorde ingenting,  vi var lyckliga ändå. För vi hade varandra och det var allt som spelade någon roll. Jag och Kajsa hade en lek med mina barbiedockor, vi lekte att de föreställde vår klass. Det kan nog liknas vid voodoo det vi gjorde. Vi lekte att de som vi inte tyckte om blev överkörda av glassbilen och dumpade (av varandra förstås) och att det gick allmänt åt helvete för dem. Det tyckte vi om, det var kul. Men vi var aldrig avundsjuka på de här människorna, vi tyckte bara inte om dem. På den här tiden fanns inget kallat avundsjuka, det fanns inget som hette att må psykiskt dåligt (vadfan är det?) och det fanns inte svek. Allt som fanns var jag, mina två vänner och min familj (framförallt min pappa som jag älskade över allt annat). Och jag var nöjd.