* When you don't wanna walk anymore...

Jag förstår inte och det kommer jag nog aldrig göra. Ingen annan heller för den delen. Men jag vill. Det är så typiskt mig. Precis som alla andra så vill jag ha det jag inte kan få.

Inte ens sömn kan jag få. Sömnen och jag är inte så bra vänner som vi skulle kunna. Och det beror, precis som allt annat, på mig. Det är trist, men sant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback