Isabella

Hej morfar. Idag var jag nära dig för allra sista gången. Eller, det var ju inte du egentligen. Det var bara din kropp. Det var så jobbigt, jag trodde aldrig att det skulle kännas som det gjorde. Men samtidigt som det gjorde ont så var det fint att höra alla snälla saker folk hade att säga om dig. Alla tyckte om dig. Varenda människa som träffade dig föll för din charm direkt. För du var verkligen så jävla charmig. Och så söt och snäll och rolig. Och jag älskade dig, älskar dig. Men framförallt så älskade du oss. Du älskade oss så himla mycket. Du bara gav och gav. Och du var alltid vår räddare i nöden. När något behövde fixas fanns du där, jag tror du har lagat det mesta nån gång.

Ungefär en vecka efter att ditt liv tog slut drömde jag om dig. Världens bästa dröm och jag var så ledsen när jag vaknade. Jag drömde att du gav mig en kram och en dumle. Drömmen var inte mer speciell än så, men det är allt jag vill ha. En kram och en dumle. Bara en enda, sista gång. Men det går inte. Men jag ska köpa en påse dumle nån dag snart. Och så ska jag äta en, bara en. För fler fick man inte. Det var nog därför det var så gott.

Trots allt så är jag glad att du får vara med mormor som du ville. Och jag vet att nån dag ses vi igen. Det allra sista jag sa till dig var "Hejdå morfar, vi ses snart". Det kanske inte blir snart, men det är nog ändå okej. Efter idag känns det okej. Och när vi ses hoppas jag att du har en dumle i fickan till mig. Hejdå, världens bästa morfar.